I just know it.

Du betydde allt för mig. Du fanns där när jag mådde som sämst. Du gav mig bra råd om saker. Du fick mig att le igen. Vi smsade varje dag, snackade i tele/ på skype varje dag. Vi pratade med varandra i över två veckor nästan dygnet runt. Klart man blir lite smått beroende av dig då?
Nu snackar vi ingenting. Men vet du? Det gör mig ingenting. För i slutändan så vet jag att våra öden har korsats och sedan inte mött varandra på ett tag. Och i slutändan vet jag att du alltid finns där.
Jag vet, att när vi blir äldre, och mognare. Då kommer vi mötas igen, och den gången kommer det hålla föralltid. Hey, du minns väl vad vi sa? Du och jag skulle njuta av livet tillsammans. Och jag bara vet att det kommer hända. Du och jag träffades på ett så sjukt konstigt sätt. Men det var ödet. Eller så var det min impuls att ge mitt nummer till dig. Någonting var det i alla fall.

Tills vi hittar tillbaka till varandra, tänker jag fortsätta att le och leva mitt liv.

Smile_33576155_large


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0